Kvinna 6

Jag minns inte den där första kicken, som många andra gör. Min uppväxt har varit, som för många andra sockerberoende, ganska svajig. Jag har växt upp med en psykiskt sjuk mamma och med en pappa som när jag var 6 år på inrådan av min mamma flyttade ifrån oss. Det är egentligen det första minnet jag har ifrån min barndom, den där stunden vid middagsbordet när mamma berättade att de skulle skiljas. Pappa försökte säga emot henne och sa att det är ju inte helt bestämt än, men mamma hade ju bestämt sig och det visste han, även fast han försökte stoppa det in i det sista. Jag minns att jag sprang fram till mamma och började slå på henne, att jag sen kröp upp i pappas knä och grät. 

Jag antar att jag på grund av min uppväxt har glömt/förträngt delar av den och att sockret kom in i mitt liv betydligt tidigare än så, men de första minnena jag har av sockret är från när jag var kring 7 år. I vår familj har vi alltid ätit mycket socker, speciellt hos min pappa. Han är själv sockerberoende och allt skulle firas/tröstas/dämpas med socker. Även maten hos honom innehöll mycket socker. Hos mamma var det tvärtom, hon försökte hålla oss borta från sockret och skapade förbud. Med oss menar jag mig och mina två äldre syskon. Vilket gjorde att vi köpte i smyg och gömde inne på rummet osv. Jag minns att jag varje gång vi hälsade på mormor inte kunde sluta tänka på hennes kakor som fanns i matkällaren. Många gånger smög jag dit och åt kakor när ingen såg mig. En gång hos min mormors syster så smög min storebror ner dit och tog en stor chokladask som han gömde i sin jacka. Jag minns hur avundsjuk jag var på honom för att han hade kommit över den men inte jag.  Jag minns att det som var mest intressant med att hälsa på släktingar var inte gemenskapen och att få umgås, utan det var vad som serverades. Och vad som fanns i skålarna som stod framme. 

Jag minns också att jag ständigt strävade efter att bli omtyckt och älskad. Jag gav bort presenter till flera i min klass, slog in paket och la i deras bänkar, för att de skulle tycka om mig. Jag gav bort spelkulor till de som ville vara med mig osv. Jag älskade att överraska mina föräldrar genom att diska, städa mitt rum i smyg osv. Det var en av de bästa stunderna jag visste, den där bekräftelsen på att jag hade gjort nåt bra! 

När jag började mellanstadiet var jag ganska tjock. Blev mobbad, speciellt av en kille, men jag hade ändå någon att vara med nästan jämt så jag var sällan helt ensam. I mellanstadiet började jag stjäla. Pengar till socker, godis, kakor, dricka, ja det mesta. Jag tror förresten att jag gick i lågstadiet fortfarande första gångerna det hände. Jag brukade ha med mig en ryggsäck in i affären som jag fyllde upp. Ofta tog jag min mammas statoilkort också, och köpte massvis med godis och annat på vägen hem från skolan. Hon måste ha märkt det, men hon sa sällan något. Hennes sjukdom tog nog upp all kraft hos henne. Jag minns min mammas bruna plånbok, som jag så ofta öppnade och stal pengar ifrån. Men jag var inte ensam, min äldre bror stal också ibland så det var svårt att hitta den skyldiga och vi skyllde ofta på varandra. Jag stal godis nästan varje dag, gömde inne på rummet eller åt upp det på vägen hem.  

Ibland när jag gick i mellanstadiet så smög jag in på rasterna och stal pengar ur min lärares handväska. Jag minns att jag var rädd för att bli upptäckt, att jag kände mig som en tjuv. Men glädjen när jag hade pengarna i handen vägde upp det hela. Sen gick jag till affären och köpte godis. En gång köpte jag 100 st 50-öres tuggummin och hade i bänken. Jag delade med mig av dem till klassen, kändes bra. En gång kom min lärare på mig, mina föräldrar följde med mig dit för att prata om det. Jag bad om ursäkt och sen pratade vi inte mer om det, men jag skämdes när jag satt där, det minns jag.

När jag började gymnasiet flyttade jag till en internatskola med inriktning på djur. Så här i efterhand inser jag att det också var en flykt. Jag ville bort från mitt förflutna. Vid den tiden vägde jag 100 kg till mina 167 cm. Efter skolan gick jag till affären och fyllde en Icakasse full med sockerprodukter. De gömde jag i min garderob och plockade fram varje kväll. Jag hade ingen att vara med så jag satt inne på mitt rum nästan varje kväll. Det fanns en kiosk på skolan också, men därifrån vågade jag aldrig handla. Det var äldre elever som stod där och sålde, och jag ville inte ge dem den chansen att mobba mig för att jag som redan var så fet skulle äta ännu mer socker. Jag skämdes och ville inte visa vad jag köpte för någon.

Jag minns så väl den där eftermiddagen ett par månader efter att jag började på internatskolan. Min pappa kom dit med en nallebjörn i handen och jag fick en stor klump i magen. Jag visste att något fruktansvärt hade hänt. Hon är död, hon är säkert död tänkte jag och några sekunder senare fick jag det bekräftat. Min mamma hade lämnat oss, lämnat mig. Bara 16 år gammal. Hennes psykiska sjukdom hade vunnit över henne, tabletter och avgaser från garaget hade hjälpt henne att avsluta sitt liv. Den kvällen ställdes det fram flera skålar med godis, chips osv. Det skulle förstås tröstas. Jag rörde aldrig de skålarna den kvällen, för första gången på länge ville jag inte ens se åt sockret. 

Efter det började en tid av depression för min del. Jag började skära mig på armarna och handlederna, hällde nästintill kokhett vatten på armarna, skar mig på halsen, försökte få anorexia genom att sluta äta men hade aldrig ”karaktären” att stå emot maten. Pendlade mycket upp och ner i vikt, hetsåt och försökte svälta mig om vartannat. Provade olika dieter, bland annat sjukhussoppedieten, godisbantning, pulverdieter, fasta mm. Försökte att bara äta morötter men ingenting höll i längden. Åkte in och ut på psykiatriska avdelningar men där fanns ingen hjälp att få.

Ångesten fanns ständigt där. Gick ut och gick flera timmar, sprang för att bränna kalorier. Skällde på mig själv för att jag hade ätit en hel portion havregrynsgröt. Så dumt, ditt fläskberg! Fläskberg, det där ordet som jag blev tilldelad på högstadiet. Det fanns kvar där inuti. Åt ett äpple till lunch men kände mig misslyckad för att jag inte hade valt ett mindre. Åt en morot till kvällen tillsammans med massa varmt vatten för att dämpa hungern. När kvällen kom var jag så hungrig och sugen att jag skyndade mig iväg och köpte wienerbröd, choklad, lösgodis, bullar, chips mm. Tryckte i mig, vansinnigt gott! Sen kom ångesten, måste göra mig av med kalorierna! Försökte spy men det gick inte. Provade vid flera olika tillfällen men kunde ändå inte. Några år senare lärde jag mig att man ska dricka mycket vatten när man ska spy, då går det mycket lättare. Så höll det på i flera år, ibland hade jag kontroll och ibland spårade det ur totalt. Pendlade i vikt mycket på grund av mitt ätbeteende. 

När jag var 25 blev jag gravid. Vilken lycka! Mådde illa första delen av graviditeten och kände mig nöjd. Åt lite och gick ner i vikt. Tappade alla gravidkilon redan när min dotter föddes. Promenerade mycket och höll sockret på en normal nivå. Blev gravid igen något år senare, fick aldrig samma illamående utan åt mer. Gick upp mer i vikt, efter förlossningen hade jag ca 7 kg kvar till ursprungsvikten. Började bli struligt hemma, åt i perioder men höll mig i perioder och pendlade ca 10 kg upp och ner i vikt. Till slut så separerade jag från min sambo (tack och lov, inte en dag för tidigt!).

Jag flyttade 1 januari ifjol från honom och jag minns hur jag hade bestämt att nu ska minsann mitt nya liv börja. Nu ska jag äta nyttigt och bli smal! Det har varit min högsta önskan större delen av mitt liv, att bli smal. Är man smal så duger man. Då är man omtyckt och populär. Ett nytt år brukar alltid sporra mig mycket att börja äta nyttigt, det har alltid varit ett av de lättaste tillfällena att göra en förändring, men just denna gång var det enormt svårt! Jag höll mig ett par dagar, sen var jag tillbaka igen. Frossade i socker. Jag förstod inte då, men nu efter all kunskap ifrån er så har jag förstått att jag åt för att döva alla jobbiga känslor. Klart att det är svårt för en sockerberoende att sluta med socker mitt i en separation med små barn inblandade. Vilken inre stress jag hade! Jag minns att alla undrade om det inte var fruktansvärt jobbigt att gå igenom en sådan separation, men jag tyckte inte det. Dels för att det var en enorm befrielse för mig, men även för att jag dövade känslorna med så mycket socker att jag knappt minns separationen. 

Det är först det senaste året som jag verkligen har insett att jag har ett problem och att mitt beteende kring mat och socker är sjukt. Jag minns tex förra påsken när jag hade bestämt mig för att vara sockerfri, att jag inte hann mer än in genom dörren hos min farmor innan jag hade börjat äta av chokladen som fanns där. Sen åt jag upp all choklad som fanns, och när det var dags för lunch var jag mätt av allt socker. Jag åt ändå, ville ju passa på eftersom att jag skulle ta nya tag nästa dag. Jag åt mest vitt bröd med smör, tryckte i mig tills jag hade ont i magen och mådde illa. Ångesten över vad jag hade tryckt i mig blev för stor för att kunna hantera. Jag lämnade mina barn där hos farmor och sprang över till min pappas hus, där ingen var hemma, för att spy upp allt. Sen fortsatte jag äta av efterrätten. I somras när jag skulle till min pappa och hälsa på så köpte jag med mig fika. En munk till oss var, det gick ofta bra att äta måttligt när andra såg. Vad han inte visste var att jag redan under bilresan dit hade tryckt i mig wienerbröd, choklad osv. 

När jag handlar för att frossa så brukar jag köpa några nyttiga saker också, ex en gurka osv som jag lastar upp på bandet mellan allt det onyttiga. Jag tänker att kassörskan kanske inte lägger märke till mina onyttiga varor lika mycket då. Det gör den där skammen liiite mindre jobbig. Ibland när jag har handlat så har jag vid kassan tagit upp telefonen och låtsats att jag har ringt till någon för att berätta att jag nu håller på att handla inför kalaset, för att de andra ska tro att det inte är jag som ska ha det. Jag brukar även skylla på mina barn, tex om jag köper godis så säger jag; den här sorten älskar min dotter, fast det egentligen är jag som ska ha allt själv. Jag gömmer skräp längst ner i soporna för att ingen ska se, jag sitter gärna hemma ensam på kvällarna för att kunna äta ostört. Ibland kräks jag upp det för att jag ska känna mig smalare och mer motiverad dagen efter. Ibland struntar jag i att kräkas och äter tills jag somnar. 

Mitt sockerberoende har verkligen påverkat och styrt mitt liv. När jag har ätit mycket socker känner jag mig fet, ful, oattraktiv och inte värd något alls. Det har gjort att jag många gånger har struntat i möten, fester, att träffa vänner osv. Jag har valt att isolera mig istället, vill inte visa mig i det skicket. Mina barn har tyvärr påverkats negativt av mitt beroende. De har fått stå ut med en mamma med väldiga humörssvängningar, raseriutbrott och obefogad irritation. Mina älskade barn, vilken smärta jag känner inuti mig när jag tänker på vad jag utsatt dem för. Och så allt socker som jag har tryckt i mig och som de har sett, och såklart också fått ta del av. Min 5 åring har redan börjat intressera sig osunt mycket för socker. Socker finns jämt i hennes tankar. När man är på restaurang frågar hon efter efterrätt redan innan man beställt in maten, när man frågar om hon vill gå på bio så frågar hon om hon får äta godis ifall hon följer osv. Det är smärtsamt att se att hon är på väg att bli precis som jag!

Tack vare SockerSkolan har jag fått så många verktyg att arbeta med för att kunna tillfriskna. Kursen hos er har verkligen varit ovärderlig för mig, jag är så tacksam för allt ni har lärt mig. Jag rekommenderar alla som lider av sockerberoende att gå denna kurs. Förut var jag så väldigt stressad och irriterad, levde aldrig här och nu. Om jag gjorde något med barnen så upplevde jag aldrig det roliga i det hela, utan jag stressade mig igenom den händelsen och tänkte genast på nästa sak jag skulle göra istället för att njuta av stunden med dem. Jag tog med dem på badhuset, lekland, semestrar osv för att jag kände att jag behövde kompensera dem för mitt beteende och för att försöka göra dem glada. Men hela tiden fanns irritaionen där, jag skällde på dem och jag tror faktiskt inte att någon av oss upplevde att de där sakerna som för barn ska vara roliga, var särskilt roliga. Nu lever jag i ett behagligt lugn, jag njuter av stunden och är här och nu. Jag har fått tillbaka det där tålamodet mot barnen, vi har sådana fina stunder nu tillsammans! Jag älskar tiden jag får tillsammans med dem. Varje dag är jag tacksam över att få vara i deras närhet. Nu pussar jag dem godnatt för att jag vill, för att jag känner sådan enorm kärlek och tacksamhet till dem. Tidigare pussade jag dem godnatt bara av vana, jag la inte ner någon kärlek alls i de pussarna och det kände de säkert. Det var bara en grej jag gjorde för att man ”måste” göra så mot sina barn. Tidigare blev jag stressad så fort barnen drog ut leksaker ur rummet, det gjorde att min bild över hur hemmet skulle se ut förstördes och jag blev irriterad för att jag inte hade kontroll över situationen. Nu får det ligga grejer framme överallt, jag tränar mycket på att släppa på kontrollen. Nu svär jag lite i tysthet om jag trampar på lego, snubblar över docksängar och inte kan öppna diskmaskinen för att det står en dockvagn i vägen. Men det är med ett leende på läpparna jag svär, jag älskar att se barnen leka! Om jag orkar så plockar jag undan alla leksaker på kvällen, och annars får de ligga kvar tills nästa dag. Då fokuserar jag på att vila och må bra i mig själv istället. Det är det viktigaste, att jag själv mår bra. Först då kan jag få min omgivning att må bra. Nu kan jag låta frukostdisken stå framme på bordet i flera timmar, jag prioriterar det som är viktigt för mig först. Och det är viktigare för mig att sitta i soffan och mysa med mina barn än att disken kommer in i diskmaskinen direkt. 

Tack vare SockerSkolan ser jag nu på mig själv med en blick full av kärlek! Jag trodde aldrig att jag skulle kunna tycka om mig själv på det här sättet. Även fast jag har haft återfall så har jag gett mig skjälv kärlek, förståelse och förlåtelse istället för att slå på mig själv ännu mer. Nu går jag ofta förbi spegeln och ger mig själv komplimanger. Ögonen glittrar och vågar möta omgivnigen, även när jag är osminkad och ”ful” som jag tidigare tyckte. Jag har lärt mig att jag duger precis som jag är, jag känner mig väldigt tacksam och ödmjuk inför livet. Jag skulle kunna skriva flera sidor till om positiva ord, ändrade beteenden osv tack vare SockerSkolan men jag stannar här.