Jag har varit ganska normalviktig i hela mitt liv.

Jag har varit sockerberoende nästan så länge jag kan minnas. 

Som liten försökte jag hålla mig ifrån fikabröd, tårtor och liknande för jag kände att jag blev orolig, irriterad, känslan av att tappa fokus och mitt tålamod.

Det var lika med godis, men om jag sparade det och åt när jag var ensam, så behövde jag inte vara så rädd att jag skulle tappa kontrollen över mina känslor, så då gjorde jag så.

Så har det fortsatt i hela mitt liv, min belöning, mitt mål , min egen tid , min återhämtning har varit – socker.

Har aldrig ätit socker på jobbet, eller i skolan, träningsforum mm. För jag har vetat, och några gånger efter kalas, då jag smakat, att jag måste åka därifrån och direkt köpa mer.

Det har nästan aldrig varit ett problem att inte äta med andra, för jag skulle ju få det sen.

Har varit extremt noga vad jag äter, extremt fetträdd, ofta hungrig, det gjorde ju inget, för jag skulle ju få det sen…

Detta gjorde att jag hade inget annan referensram än att målet var sockret sen, vilket gjorde att jag aldrig sa nej till andras förväntningar på mig, på jobbet, som fru, som mamma, i träning mm. Jag hade inga egna önskningar, jag gjorde inte egna medvetna val, jag prioriterade inte.

Så i stället för att sträva uppåt, att växa, utvecklas, lära , sätta gränser så blev min bubbla bara större och större. För mitt mål var ju alltid detsamma… men kraven ökade och ökade…

Jag minns att det var inte så viktigt att hämta ut betyg, medaljer, diplom mm. Jag hade klarat det, nu skulle jag få min belöning – socker.

Helt galet, år ut och år in. 

Jag tyckte jag hade kontroll, hade hittat en bra lösning, inte skadade någon. Ett problem var ju att jag tålde det mindre och mindre, biverkningarna höll i sig längre och längre, ont i magen, irriterad, orolig, förvirrad och samtidigt ville jag ha belöningen tidigare.

Inte så konstigt,  att jag är i dag sjukskriven för utmattning. Kroppen sa ifrån rejält till slut. När allt föll, så åt jag inte socker först. Jag tappade målet, jag var för sjuk. När jag började återhämta mig, så kom känslan och beteendet tillbaka. Då kunde jag se det mer tydligt, och häpnade hur jag kunde tillåta mig göra mig så illa. Och min oförmåga att låta bli!?

Jag försökte sluta, och föll, jag försökte igen och igen och föll…

En ny känsla, jag misslyckades , om och om igen… jag som brukar lyckas…när jag hade mitt mål och belöning i sikte… vilket mål skulle jag ha nu?

– Jag behövde hjälp..

SockerSkolan har ändrat min grund, som jag står på. Jag kan inte gå tillbaka till mina gamla föreställningar, vilket är helt fantastiskt. Jag märkte inte det själv, det bara hände : )

Jag fick hjälp att sätta upp egna fina mål och förhoppningar om hur jag skulle vilja leva, i det lilla och det stora. Rutiner, lektioner, uppgifter, kunskap, gemenskap, igenkännande.

Denna sjukdom kan inte jag ta mig an själv, vilket jag fått bekräftat och därför inte behöver känna mig misslyckad.

Det är en otrolig lättnad att idag veta till 100%, att även om min väg inte går kurvan rakt uppåt, utan i lite av en spiral så rör jag mig uppåt, från mitt gamla mål, för det står fortfarande kvar och har inte förmåga att växa uppåt, men det har JAG ! : ))

En stor belöning, var när jag låg i sängen och läste för mina barn, att jag var helt och hållet närvarande. Alla måltider var uppätna, kroppen alldeles lugn, jag hade för 1.a gången i mitt liv inte känslan av att… sen får jag… snart får jag…

Jag var där, i kärleken, gemenskapen, i livet <3