Vad gör man när man inte blir trodd av någon man bryr sig mycket om?

Tja, det kan antingen gå väldigt dramatiskt till eller också kan jag bara låta bli att diskutera just detta ämne, sockerberoende, med just den personen. Jag behöver inte göra en stor sak av det. Men det är lätt att göra det, då ämnet är känsligt trots allt.

En av mina äldsta och närmaste vänner har mycket, mycket svårt att ta till sig det jag berättat om min beroendesjukdom. “Nä men så kan det väl inte vara!”, brukar det heta.

Det är så sårande. Det är så enormt, frätande, brännande, skärande sårande.

Då är det lätt att börja tvivla på mig själv och mina nya kunskaper, inte sant? Röda hund hugger tag i detta och så är cirkusen igång.

“Jag är nog inte sockerberoende … Det är nog inte på riktigt, ändå. Min vän anser ju att jag inte kan vara det, så då är det nog så…”

Farliga tankar. Röda tankar.

Om min abstinens hotas av konversationer som denna, ja då får jag helt enkelt se till att undvika sådana konversationer. Beroendesjukdomen är på riktigt, det är min verklighet och jag lever i den varje dag. Det gör inte min vän och har därför svårt att relatera till vad jag berättar.

Bättre för mig är då att ta ett steg tillbaka, inse att jag inte alltid kan vinna alla slag och istället prioritera mitt eget välmående och mentala hälsa.

Vem vet, kanske min vän återkommer till ämnet i sinom tid, med en helt annan åsikt, när hon ser hur mycket bättre jag mår?

/Jessica Nystart 2019