Redan som liten älskade jag socker och godsaker. Jag stal ofta kakor ur skåpet, eller öppnade paket som låg i matkassen i baksätet bredvid mig i bilen på väg hem från affären, sedan sa jag att det var en råtta som hade ätit kakorna.

När jag var ca 2 – 3 år bodde vi nära affären, och jag smet iväg till affären själv, för jag ville ha godis och kassörskan tyckte jag var så söt, så hon gav mig godis.

Jag är uppväxt med limpmackor med strösocker på, eller sylt. Oftast ville jag ha socker istället för pålägg. Jag ÄLSKADE socker! Hade vi inget godis hemma åt jag strösocker direkt ur sockerskålen, fanns det sockerbitar gick jag och hämtade sådana hela tiden.

I tonåren började jag med ett anorektiskt beteende, slutade äta, tjockångest. Men hade svårt att låta bli godiset ändå, men ångesten var hård! Lite högre upp i tonåren satte mitt pendlande i vikt igång, jag klarade att låta bil att äta i perioder, sen började jag äta desto mer andra perioder. Sedan kom jag på att jag kunde leva på enbart godis, och då inte gå upp i vikt så som jag gjorde när jag åt mat också. Så då gjorde jag så mer och mer, för jag ville inte sluta med godis!

Efter jag fick barn orkade jag inte ha de där anorektiska perioderna längre utan började överäta mer och mer. Jag drack ca 1 – 2 liter Fanta om dagen och en påse brio varje dag också. Hade aldrig hört talas om sockerberoende så det hade jag inga misstankar om, men att jag åt galet, det visste jag, och att jag inte kunde vara utan, det visste jag.

Detta fortsatte, och periodvis gjorde jag stora kraftansträngningar för att gå ner i vikt, och lyckades, åt mackor och kräm, men väldigt kontrollerat, tillsammans med promenader för att gå ner, kunde gå ner 15 – 20 kg på ett par månader, sedan hålla det ett par månader och sedan när jag inte orkade motstå ätandet så gick jag upp allt igen.

Under hela mitt liv har det varit mycket kaos då jag är uppväxt i en missbruksfamilj, och godiset har varit en slags glädje, en slags tröst, nåt jag sett fram emot. Och ju äldre jag har blivit desto mer har jag börjat använda sockret/mjölet/ätandet som tröst eller ångestdämpande men även som firande.

När mina barn var 4 – 6 år och uppåt hade jag ändå börjat förstå att jag var sockerberoende, då var jag ca 25 år. Men jag visste inte  vad sockerberoende innebar, mer än att jag inte klarade att vara utan. Så mina barn fick växa upp med att jag åt godis varje kväll när de lagt sig, och det var för jag var sockerberoende, så därför fick jag äta, men inte dom. Otroligt att de köpte det konceptet! Hade jag aldrig gjort, så mycket som jag älskade socker när jag var liten.

Idag är jag snart 40 år. Och idag har jag lärt mig mer vad sockerberoende är för något och har förstått att jag gått långt i min beroendeprocess.

Jag har i desperation för att klara sluta äta åkt iväg med husbil ut i skogen och tänkt vara där utan tillgång till gotterier för att klara sluta, men åkt hem dagen efter för jag inte står ut då har jag överätit det jag hade med mig och skulle klara mig på flera dagar.

Jag var desperat efter en utväg, för jag åt massor av godis varje dag, massa bröd och  annat som är onyttigt, och jag åt sånna mängder så jag knappt kunde röra på mig, så jag kände att nu kräks jag när som helst. Jag kunde inte lägga mig ner i sängen får då fick jag ingen luft för det var så överfullt i min mage, så jag var tvungen att sitta och sova. Jag grät och önskade att det skulle bli nästa dag så jag kunde må bättre och då skulle jag inte äta, då skulle jag låta bli… men sen var det samma visa om igen, dag efter dag…

Min man och mina barn sa till mig att de tyckte det var jobbigt att se hur jag åt, att det inte fanns nån hejd. Så då började jag gå upp tidigare för att få äta en frukost för mig själv där jag kunde vräka i mig, och sen åt jag en liten frukost tillsammans med dom.

Jag gick upp på nätterna och tryckte i mig resterna av det jag inte klarat äta på kvällen innan för det var så fullt så jag snart skulle kräkas, men bara det fått gå nån timme så kunde jag fortsätta äta.

Jag hade mer och mer ont i min kropp, gick till läkare, fick värktabletter, hjälpte inte, fick morfinplåster, hjälpte inte, det gjorde ont hela tiden vad jag än fick och även om jag gick på vattengymnastik i varmvattenbassäng. Läkaren sa att jag har fibromyalgi, så det finns inget han kunde göra för mig.

Parallellt med värken var det djupa depressioner och ångest som aldrig släppt. Både värk och depressioner och ångest går i vågor, men jag har aldrig hittat nån mönster i det. Bara att det hela tiden går i vågor. Min mage har också varit problem med, gasig, uppsvälld,ont, diarré varvat med hård mage och jag hittade aldrig vad det var som fick magen ur balans heller. IBS-mage sa läkaren. Mycket trötthet och väldigt låg ork. Allt detta blev värre och värre med åren och mer och mer ohanterligt.

Jag orkar inte mer! Hur kan man må så jävla dåligt, ha så jävla ont, men när man tar blodprover är alla värden bra, jag är hur frisk som helst! Jag reagerade på både gluten och laktos, men inget som syntes på prover om jag var intolerant.

Jag gick på möten för vuxna barn till alkoholister, och fick genom en i gemenskapen där mer och mer vetskap om sockerberoende, vad det är, och hur det funkar likt alkoholen för en alkoholist. Jag visste att det var så det var, jag var alkoholist på socker! Hon hade varit på kurs hos Bitten Jonsson, och jag kände att jag behöver också hjälp för att ta mig ur mitt.

Vi startade FAA tillsammans och det var jätte skönt att prata om detta missbruk med de som vet precis hur det är, hur maktlös man är, att det känns som att det är omöjligt att klara sluta! I och med detta klarade jag 3 månader utan mjöl och socker, men jag hade inte tillräckligt med kunskaper, och inte heller ett tillräckligt stort nätverk att luta mig mot, för jag klarar mig inte på egen hand. Jag behöver andras stöd och erfarenheter och kärlek. Jag får massa stöd och kärlek från min man, men han räcker ju inte hela vägen, bara en som själv lever med detta beroende vet vad det verkligen är.

I början frågade min man, kan du inte bara äta godis på helgerna då? så slipper du må så dåligt av det? Gissa hur många gånger jag försökt att kontrollera och styra mitt ätande, med alla möjliga påhittiga modeller för mitt ätande, som jag lyckats hålla några dagar eller kanske t.o.m några veckor, men alltid fallit tillbaka i samma ätande igen. Nu har min man lärt sig genom att få se hur det funkar för mig, att det går inte äta bara lite ibland för mig. Nu förstår han att det är som med alkoholism.

Så där stod jag då, både jag och min man och mina barn vet att jag är sockerberoende och att jag inte kan kontrollera det. Och där står jag och försöker bli sockerfri, om och om igen, men faller efter några dagar. Oftast dag 3 eller dag 4, för då är suget så stort så då skiter jag i det! Jag är irriterad och tänder till direkt, eller har massa massa ångest, så åker jag och köper mitt godis, och vipps så är jag lugnare igen.

Mitt ätande har fört med sig så otroligt mycket ångest, och nu på slutet har jag isolerat mig, orkar inte umgås med vänner, inte ens nära, goda vänner. Jag vill sitta i min soffa och äta godis, ifred. Är jag borta hos nån vill jag bara åka därifrån, till affären och köpa nytt godis, och då vara för mig själv, så jag kan vräka i mig utan att nån ser, redan i bilen.

I denna desperation och i gråt och ångest ville jag hitta en utväg, men var rädd. rädd att det inte fanns nån utväg, att jag ska äta mig sjuk och sedan dö. Och kände ingen tro på att jag någonsin skulle kunna sluta. Undrade innerst inne om jag ens ville sluta? Jag ville ju bara kunna äta och njuta som alla andra! Men jo, jag ville sluta. Jag visste bara inte hur…

Min FAA-vän hittade SockerSkolan och jag kände att JAAAAA den vill jag gå!! Här kanske min hjälp finns, här kanske jag kan lyckas, tillsammans med andra, och med kursledare som har massa kunskap och kan tala om hur jag ska göra. Detta kändes som min sista utväg, annars äter jag ihjäl mig!

Att ha gått SockerSkolan är det viktigaste och bästa jag har gjort för mig själv. Nu har jag fått verktyg för hur jag ska kunna göra för att kunna vara sockerfri, fått massa vägledning och fina kurskamrater som jag har kontakt med idag, och tillsammans gör det vi lärt oss på SockerSkolan.

Jag kände att det var ett vägskäl jag stod vid… att äta ihjäl mig, eller söka hjälp. Jag är så tacksam att min vän hittade SockerSkolan och att jag valde att gå den kursen. Den har jag med mig hela livet nu, och mina fina kurskamrater har jag också med mig resten av mitt liv, om jag vill.

Bäst av allt, jag känner att det är inte hopplöst! Jag kan klara det här, en dag i taget, tillsammans med mina kursvänner och de saker jag lärt mig. Kan ju tillägga också att min värk har reducerats med ca 80 %!! vilket är helt otroligt! även Psykiskt mående är stabilare och jag känner hopp om livet 🙂