Marianne – 39 år

Personliga berättelser

Marianne – 39 år

Jag minns alla efterrätter jag blivit bjuden på de sista åren. Inte huvudrätterna, eller om det var någon förrätt, eller vad vi pratade om runt bordet. Men efterrätten minns jag. Hur den såg ut, smakade, kändes och suget när den tog slut.

På samma sätt förknippar jag många, många minnen ur mitt liv med socker. Farmors godisskåp med twistpåsen. Glasspinnar hemma hos bästa kompisen. En milkshake efter krogen, den största storleken på Donken, kvällens absoluta höjdpunkt. Eller hur jag gick och köpte en stor påse vingummin och en påse jordnötsringar när min nya pojkvän skulle åka till London i tre dagar, att jag tänkte att det var mysigt att trösta mig något, och hur tomt det kändes när även godiset var borta.

Sedan jag var liten har sockret fått fylla ett tomrum. Den där familjegemenskapen som aldrig ville infinna sig mellan alla bråk, limmades ihop med chips, glass och lösgodis. Lösningen på mina problem har alltid varit att äta något sätt. Visst har jag tagit itu med saker också, bråkat med människor i min närhet, pratat ut, gått i terapi. Men när fallet kommer, när det blir jobbigt inombords efter det där samtalet, då har jag alltid dämpat det med socker. Och istället för tröst har jag fått illamående, ont i magen, ångest…

Jag har gjort samma sak med stressen. Istället för att faktiskt vila så har jag ätit socker och gasat på. Nu har jag en kropp som är trött, sjuk och biokemiskt trasig. Tomrummet i själen står tydligt för mig, nu när jag inte kan moffa ner massa choklad i det och låtsas som att det inte finns. Jag är vilsen och rädd för framtiden. Ändå mår jag bättre än någonsin. Istället för att tänka på efterrätter, godis och småätande börjar min hjärna äntligen få lugn och ro. Den inre dragkampen om att äta eller inte äta är ibland helt tyst. Faktiskt allt oftare. Och det är så skönt.

När jag började SockerSkolan klev jag in i tillfrisknandet med ena lilltån. Jag kunde ju ”testa” en period, jag mådde så dåligt och visste att jag är friskare utan socker, det hade jag försökt i perioder. Men sluta helt? Aldrig! Det skulle inte komma på fråga, det var kanske för andra, men jag klarade ju av att vara måttfull i perioder. Hade inte klarat av det ditintills i och för sig, men det var väl det SockerSkolan skulle hjälpa mig med? Att bara äta socker ibland. Vad var annars poängen?

I SockerSkolan har jag lärt mig att det aldrig är för sent. Jag har haft en dålig livsstil i hela mitt liv, med stress, socker och koffein, men kroppen kan läka sig. Det ger mig hopp.  Jag har också fått en ny gemenskap och ett helt nytt sätt att tänka, utan sockertrådarna som drar sitt nät i hjärnan och försöker styra precis allt.

Vi använder cookies för att höja användarens upplevelse på sockerskolan.se. Fortsätter du att använda vår sida godkänner du användandet av cookies. Läs mer här

Dina cookie-inställningar för denna webbplats är satt till ”tillåt cookies” för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för cookies eller om du klickar ”Godkänn” nedan så samtycker du till detta.

Stäng